Mitt DrömLiv

När människan lärt sig konsten att trycka böcker underlättades budskapet att sprida lärdom om hur man upptäcker och dömer en häxa och 1486-87 skrevs en handbok i ämnet, Häxhammaren av Krämer och Sprenger.

Enligt Krämer och Sprenger kunde man se om en person verkligen var häxa genom att leta efter ett häxmärke eller djävulsmärke på den anklagades kropp. Detta märke kunde likna ett födelsemärke. Sedan stack man i märket med en nål. Om det blödde var personen oskyldig. Men om det inte blödde, eller om personen inte kände smärta, var det ett bevis för att personen var en häxa.

Boken blev populär och författarna till Häxhammaren menade att kvinnor mer än män är skapade för trolldom och det bidrog till att häxprocesserna till största delen kom att riktas mot just kvinnor.

Vem som helst kunde bli anklagad för att stå i förbund med djävulen och ställas inför domstol. Man trodde att häxan hade en förmåga att på ett övernaturligt sätt skada andra människor. Den person som häxans kraft riktades mot, kunde sedan drabbas av missväxt, sjukdom eller någon annan olycka.

Om domstolen var säker på att personen verkligen var en häxa, och personen inte själv erkände, skärptes förhöret. Ibland tog man in nya vittnen och risken fanns att ovänner vittnade falskt mot den anklagade.
I Sverige var det inte ovanligt att barn vittnade mot vuxna, och då även mot sina föräldrar. Dessa barn var ibland bara 6–8 år gamla. Frågorna ställdes på så vis att barnen hade svårt att inte anklaga den som stod inför domstolen. Flera av dessa förhör finns bevarade än idag.

Var man övertygad om att det verkligen var en häxa som stod inför rätta, och personen inte frivilligt erkände, kunde man göra “Häxprovet”.
Den anklagades händer och fötter bands då samman, därefter kastades den anklagade i vatten, som ansågs som heligt. Om den anklagade “tillhörde djävulen”, stöttes personen bort av det heliga vattnet och flöt på ytan.
Domstolen kunde då med gott samvete döma personen till bålet. Oskyldig ansågs den vara som istället sjönk till botten och fick fiskas upp igen.
Det var människans medfödda reflexer som avgjorde att man flöt upp till ytan. Då som nu så håller de flesta människor som kastas i vattnet andan för att inte drunkna. Håller man andan sjunker man inte till botten eftersom lungorna fylls med luft.


Vattendunkning

En yrkeskategori som ofta var i farozonen när man pratade om häxkonst var “jordemor”. En jordemor var en kvinna som hjälper andra kvinnor när de ska föda barn. Jordemödrar använde olika sorters örter och rökelse för att försöka att underlätta födseln.
Att föda barn var riskfyllt och många barn och kvinnor dog under födseln. En jordemor ansågs ha övernaturliga krafter, makt över liv och död och kunde därför riskera att bli anklagad för att vara häxa.

Inte bara jordemödrar anklagades för att vara häxor. De flesta som påstods vara häxor var vanliga kvinnor. De som oftast anklagades var fattiga kvinnor, men det förekom även att människor från högre samhällsklasser, t.ex. prästfruar blev anklagade.
De personer som kom från bättre förhållanden hade lättare att formulera sig inför domstolen och hade större chans att bli frikända.

I Sverige, men inte i Danmark, anklagades häxorna för att om natten föra bort barn till Blåkulla där djävulen fanns. Där festade man tillsammans med mat och dryck samtidigt som häxorna och barnen hade sexuellt umgänge med djävulen och varandra.

En person kunde bli anklagad för att vara häxa efter att bara varit ute och gått på kvällen. Städerna var mörka och skuggan från en människa kunde med fantasins hjälp lätt bli en demon. Så vidskepliga var många under denna tid. För den anklagade kunde det vara svårt att bevisa att man bara tagit en kvällspromenad och inte hade onda avsikter.
Den som blev anklagad kunde vänta en hård behandling. Ofta blev man satt i en källare i väntan på förhör.

Den anklagade förhördes och många nyfikna människor var närvarande för att lyssna. Förhöret ägde rum inför en 15-mannanämnd som bestod av människor från staden som folk litade på. Vid andra brottsmål, som stöld och mord, bestod nämnden av 12 man, men häxprocesser ansågs som allvarligare och därför tillsattes ytterligare tre man i domstolen.


Spikstol

När den anklagade ansetts skyldig och domen fällts, väntade en fasansfull tid fram till avrättningen skulle ske. Genom att tortera den anklagade, försökte man få personen att avslöja eventuella medbrottslingar.
Den som skötte tortyren kallades mästerman och fick betalt för sina grymma förhör. Den dömda kunde få sina ben och armar krossade under tortyren och ofta var smärtan så svår att personen sa en massa namn för att få slut på tortyren.
En mängd apparater konstruerades för häxförhören. Bland dessa fanns olika sorters bänkar som sträckte ut den anklagades kropp eller som gav ifrån sig hetta från glödande kol. En särskild stol full med spikar användes ofta under medeltida tortyr, men plockades fram igen till häxförhören.



Många häxor avrättades genom att brännas levande på bål, ofta i större grupper efter mass-rättegångar. I flera delar av Europa var det vanligt att den dömda häxan ströps eller halshöggs innan kroppen brändes. I vissa fall fick personen krutpåsar bundna på kroppen. Krutet sprängdes när elden tändes. Det gav den dömda en något snabbare och lindrigare död. I Sverige var halshuggning den vanligaste avrättningsmetoden.